Panikattack i timmar? Förstå varför & få hjälp!

En panikångestattack i flera timmar är sällan en enda sammanhängande attack, men känslan kan ändå vara precis så överväldigande. I den här texten går jag igenom hur lång en panikattack normalt är, varför symtomen ibland drar ut på tiden, vad du kan göra i stunden och när det är klokt att söka vård.

Så känns en panikattack i kroppen

Det som gör panikattacker så svåra att hantera är att de ofta slår till snabbt och med tydliga kroppsliga symtom. Hjärtat rusar, andningen känns för kort eller för snabb, bröstet kan spänna sig, händerna sticka och huvudet bli snurrigt. För många kommer också en stark känsla av att tappa kontrollen, svimma eller dö.

Det är just kombinationen av kropp och tanke som gör attacken så övertygande. När hjärnan tolkar signalerna som fara förstärks reaktionen ytterligare, och då blir det lätt en ond cirkel. Första gången kan det kännas som något helt annat än ångest, till exempel en hjärtinfarkt, vilket i sig gör upplevelsen ännu mer skrämmande.

Det typiska är att toppen kommer snabbt och att själva akutfasen sedan klingar av av sig själv. Det betyder inte att du mår bra direkt, men det är viktigt att skilja på den högsta toppen och den trötthet, skakighet eller rädsla som kan finnas kvar efteråt. Det är den skillnaden som blir central när symtomen verkar dra ut på tiden.

Och just där börjar nästa fråga: varför kan något som egentligen brukar vara kort ändå upplevas som om det aldrig tar slut?

Varför det kan kännas som att det pågår i flera timmar

Min praktiska utgångspunkt är att en långdragen panikupplevelse nästan alltid består av något av tre mönster. Antingen har du haft en kort, intensiv topp och sedan en lång efterreaktion, eller så kommer flera panikvågor tätt efter varandra, eller så är det egentligen en utdragen ångestnivå som aldrig riktigt hinner lägga sig helt.

Det här är också skälet till att jag brukar vara försiktig med att kalla allt för en och samma attack. För läsaren är det viktigare att förstå vad som faktiskt händer än att pressa in hela upplevelsen i ett enda ord. Om det känns som timmar, betyder det inte automatiskt att du har haft en konstant panikattack i timmar. Ofta handlar det om ett längre ångestförlopp där intensiteten pendlar.

Det kan också finnas en rädsla för själva rädslan. När du börjar känna efter i kroppen hela tiden, väntar på nästa våg eller försöker kontrollera varje liten signal, blir nervsystemet kvar i beredskap. Då är det lätt att uppleva att något aldrig tar slut, trots att själva paniktoppen redan passerat.

När symtomen drar ut på tiden behöver man också våga fråga sig om det verkligen bara är ångest, eller om något annat spelar in.

När det inte längre är rimligt att avfärda som bara ångest

Det finns flera tillstånd som kan ge liknande symtom som panik. Därför är det klokt att inte fastna i ett enda spår, särskilt om det är första gången, om symtomen ändrat karaktär eller om de blir ovanligt långvariga. Vården vill ofta utesluta kroppsliga orsaker som hjärtproblem, sköldkörtelrubbning, andningsbesvär eller effekter av vissa substanser.

Det viktigaste här är inte att du själv ska ställa diagnos, utan att du ska förstå när det är rimligt att ta nästa steg. Om du har bröstsmärta, tydlig andnöd eller svimmar ska du inte vänta och försöka avgöra om det ”bara” är ångest. Samma sak gäller om du känner dig så psykiskt pressad att du får tankar på att inte orka mer.

När det här är uteslutet eller bedömt brukar nästa steg bli mycket mer konkret: vad gör du i stunden för att få ner kroppen ur alarmberedskap?

Vad du kan göra medan symtomen pågår

Jag brukar rekommendera att man inte försöker vinna över attacken, utan hjälper kroppen att bromsa den. Målet är inte att känna sig helt lugn direkt, utan att minska intensiteten så att vågen kan klinga av.

1. Stanna kvar där du är om det känns säkert. Att springa runt eller byta plats hela tiden gör ofta att kroppen tolkar situationen som ännu farligare.
2. Andas långsammare än du gör just nu, gärna med en längre utandning än inandning. Du behöver inte göra det perfekt; det räcker att du saktar ner lite.
3. Säg för dig själv vad som händer i enkla ord: ”Det här är panik. Det känns fruktansvärt, men det är en våg som går över.”
4. Jorda dig i omgivningen. Titta efter fem saker du ser, fyra du kan känna, tre du hör. Det hjälper hjärnan att lämna katastroftanken en stund.
5. Lossa på det som stramar, sätt dig ner och drick lite vatten om du kan. Små kroppsliga signaler om trygghet kan göra mer än många tror.
6. Undvik att kontrollera pulsen eller googla symtom om och om igen. Det blir ofta mer bränsle till oron än hjälp i stunden.

Om någon annan är med dig kan det hjälpa att personen stannar lugnt kvar, pratar kort och tydligt och påminner dig om att attacken går över. Det är bättre än långa förklaringar och många frågor. Ibland är det mest hjälpsamma helt enkelt att någon lånar ut sitt lugn när ditt eget nervsystem har tappat det.

Det här kan lindra en enskild attack, men det säger inte allt om varför problemet återkommer. Därför är nästa steg att veta när vård faktiskt behövs.

När du bör söka vård och vad utredningen brukar innehålla

Om du har återkommande attacker, särskilt om de pågår i en månad eller längre och du börjar undvika platser, människor eller situationer av rädsla för att få en ny attack, då är det rimligt att söka vård. Samma sak gäller om du dämpar ångesten med alkohol, droger eller genom att skada dig själv. Och om du känner dig så nedstämd eller uppgiven att du inte vet hur du ska ta dig igenom dagen ska du söka hjälp direkt.

Det vanliga första steget är en bedömning på vårdcentralen. Där brukar man fråga när symtomen började, hur länge de varar, hur ofta de kommer, vad som triggar dem och hur de påverkar vardagen. Ibland kompletteras det med kroppslig undersökning, EKG eller blodprov för att utesluta sådant som hjärtproblem eller sköldkörtelrubbning.

Det här är inte för att misstänkliggöra din upplevelse. Tvärtom. När kroppen har fått en ordentlig genomgång blir det mycket lättare att se om det faktiskt handlar om panik, eller om ångesten samverkar med något annat som också behöver behandlas.

Om du är osäker på vart du ska vända dig kan du kontakta vårdcentralen eller ringa 1177 för rådgivning. Vid bröstsmärta, svimning, svår andnöd eller om du misstänker akut kroppslig sjukdom ska du söka akut hjälp.

När rätt bedömning är gjord blir det också lättare att välja behandling som verkligen minskar risken för nya attacker.

Behandling som minskar risken för nya attacker

Det som brukar hjälpa bäst på sikt är inte att bara försöka stå ut, utan att arbeta med både tankemönster och kroppslig stress. Kognitiv beteendeterapi, ofta med exponering, är en av de mest använda behandlingarna vid paniksyndrom. Poängen är att du stegvis lär kroppen att de där kroppsliga signalerna inte är farliga, vilket bryter den onda cirkeln.

Det viktiga med läkemedel är att ha rimliga förväntningar. SSRI och SNRI brukar inte hjälpa omedelbart; det kan ta flera veckor innan effekten märks, och i början kan man ibland känna sig lite sämre innan det blir bättre. Därför behöver behandlingen följas upp och justeras om den inte passar.

Jag brukar också se livsstilen som en förstärkare, inte som hela lösningen. Regelbunden sömn, lagom rörelse, regelbundna måltider och mindre koffein, nikotin och alkohol kan göra nervsystemet mindre sårbart. Det låter enkelt, men vid återkommande ångest gör de här delarna ofta större skillnad än människor först tror.

När symtomen har blivit ett mönster är det alltså sällan en enda åtgärd som löser allt. Det som brukar fungera bäst är en ganska rak kombination av kartläggning, behandling och tydliga vardagsvanor.

Det som brukar ge mest effekt när oron har blivit ett mönster

Om jag ska koka ner det här till det mest användbara rådet så är det detta: försök inte bara överleva nästa attack, utan förstå vad som bygger upp den. Skriv ner när det började, hur länge det höll i sig, om det kom i vågor, vad du åt, om du sov dåligt och om du hade druckit mycket kaffe eller alkohol. Det ger ofta ett tydligare mönster än minnet gör i efterhand.

Det är också klokt att lägga märke till vad du börjar undvika. När rädsla för en ny attack styr valet av buss, butik, träning eller umgänge är det ett tecken på att ångesten håller på att krympa livet mer än den borde. Då är det bättre att ta hjälp tidigt än att vänta tills undvikandet har blivit ett helt system.

Om symtomen känns nya, ovanligt starka eller svåra att skilja från kroppslig sjukdom, ska du hellre söka vård en gång för mycket än en gång för lite.